Året började med en arg debatt om Lantmännen spannmåls förluster år 2002. 50 av de 97 förlustmiljonerna berodde på minskade torkintäkter, resultatet av en bra skörd som vi borde varit glada för. Det övriga 47 miljonerna var till stor del resultatet av en prissättningsstrategi som såg dagens ljus i en statligt prisreglerad marknad och som praktiserad i en avreglerad marknad garanterat leder till förluster när priserna faller. Åtta år efter Sveriges EU-inträde tecknar vi fortfarande leveransavtal med en garanterad staffling, dvs prisuppgång, under hela säsongen. Kontrakten försvaras med ”Bönderna/Medlemmarna/Ägarna kräver det”. Jag fattar inte!!! Vem är det som tror att någon kan garantera ett stigande pris under ett helt år i en avreglerad marknad? Vem är det som är övertygad om att stormakten Sverige själv kan styra prisnivån på spannmålsmarknaderna med hjälp av sina 1,5% av den Europeiska produktionen? Eller finns det en hemlig plånbok för garanterade förluster? Givetvis kan en organisation leva med målsättningen att vissa affärer ska vara garanterat förlustbringande men borde då inte ägarna tydligt formulera var pengarna skall tas ifrån?
Inför årets skörd gladde jag mig åt att antalet prissättningsalternativ i spannmålshandeln hade ökat. Fast pris för framtida leverans är ett viktigt komplement till poolpriser och veckopriser – Ett alternativ som är viktigt både för råvaruköpande och råvarusäljande företag som inte har möjlighet att bära obegränsad prisrisk i en rörlig marknad. Det tog åtta år från EU-inträdet innan svensk spannmålshandel på allvar tog till sig de prissättningsstrategier som använts sedan Hedenhös i alla råvarumarknader med kraftiga prisrörelser. Och vad händer? Just i år exploderar spannmålspriserna - med tiden sipprar information ut om att flertalet bönder som tecknat fastpriskontrakt vägrar leverera – och handeln diskuterar hur man ska hantera detta! Jag fattar inte!!!! Vad finns där att diskutera? Ett ingånget avtal är ett bindande avtal för båda parter och det finns ju bara två alternativ. Antigen levererar man eller så tar man emot en faktura på skillnaden mellan kontraktspriset och den kontrakterade leveranstidpunktens marknadspris. De som vägrar leverera – Vad tror de egentligen? Att handelsledet ingått fastpriskontrakt med dem och sedan satt sig ned för att spekulera i en prisuppgång och nu tjänar extra mycket på just deras leveranser? En titt i diagram över spannmålspriser visar vårens kraftiga prisras, knappast troligt att någon i handelsledet kände sig vidare stursk inför denna säsong. Med största sannolikhet baserades varje fastpriskontrakt på redan ingångna spannmålsförsäljningar. En leveransvägran från bonden innebär då att handeln får gå ut och köpa annan spannmål för att uppfylla sitt eget leveransåtagande. Med årets kraftiga prisuppgång blir den förlusten betydande.
Bingo! Handelsförluster två år i rad och precis som förra året så gagnar dessa förluster vissa enskilda leverantörer och slår så solidariskt fint mot alla andra!
Jag fattar inte!!!! Är inte den solidaritet som hela kooperationen bygger på värd en seriösare diskussion? En grundförutsättning för att solidariteten skulle få den form den fick var att den bestod av tre parter. Den svenska staten som delvis pga ett beredskapsmål var villig att ta ansvaret för prissättningen, den svenska befolkningen som accepterade att finansiera detta via skattsedeln och kooperationen som ansvarade för att detta fick maximal effekt ute hos lantbrukaren. Ett exempel: Staten bestämde priset på spannmålen till bonden, ersättningen för hantering och frakt etc. Den mindre ambitiösa bonden fick samma pris för sin spannmål som den mer ambitiösa men den mer ambitiösa fick förhoppningsvis en bättre avkastning och därmed en högre lönsamhet. Den mindre ambitiösa slogs därför förr eller senare ut trots det solidariska priset. På den tiden skadade inte den mindre ambitiösas agerande eller frånfälle lönsamheten eller priset till de ambitiösa, kvarvarande lantbrukarna! Kooperativa, solidariska, Lantmännens målsättning, att vara det bästa alternativet för både spannmålsproducenter och animalieproducenter, var lätt att uppfylla. Spannmålspriset var fastspikat av staten, råvaruimporten var tullbelagd så att även dessa priser låg fast förankrade. Att vara det bästa alternativet för både spannmålsproducenten och spannmålskonsumenten handlade bara om effektiva foderfabriker och stordriftsfördelar.
Ovanstående beskrivning går inte att jämföra med dagens marknad. Nu har två av tre parter hoppat av men kooperationen drivs vidare som om inget har hänt. Svenska staten/EU kommissionen lägger sig, med få undantag, inte i prissättningen av råvaran och den svenska skattebetalaren äter lika gärna importerad mat. Att erbjuda det bästa alternativet handlar idag om att erbjuda det bästa priset och Lantmännens uppdrag är fortfarande att vara det bästa alternativet för både spannmåls- och animalieproducenter….
Nu har vi alltså ett kooperativt Lantmännen med ett uppdrag som är tekniskt omöjligt att uppfylla (bästa pris på både spannmål och foder), som ”bara” består av lantbrukare som ska dela på solidariteten och den solidariteten är fortfarande helt kravlös. Det finns inga andra krav på den som vill ingå i solidariteten än den traditionella depositionen av insatskapital. Det ställs inga krav på att medlemmarna i solidariteten ska måna om sin lönsamhet eller driva sina företag på ett affärsmässigt sätt för att långsiktigt vara en värdefull medlem i solidariteten. Med behandlingen av Otto Ramel har man tvärtom tydligt visat att man straffar de medlemmar som aktivt månar om sin lönsamhet. Det lustiga i kråksången är dessutom att Otto Ramels affärer, till skillnad mot affärerna som jag beskrivit ovan, inte skadar övriga medlemmar ekonomiskt. Har solidariteten förändrats från en önskan om att alla ska få det bättre till en målsättning att alla ska ha det lika dåligt?
Om en lantbrukare ska leda styrelsen för ett stort industriföretag baserat på kooperativa solidaritetsideal, bör man inte då önska sig en som föregår med gott exempel och aktivt förändras med marknadens förändringar för att säkerställa lönsamheten i sitt eget lantbruksföretag utan att stjälpa över kostnaden för detta på övriga medlemmar i solidariteten? För långsiktigt är det ju ändå så att utan lönsamma lantbruksföretag – inget Lantmännen, LRF, Slakten etc. Överlevnaden är viktigare än den traditionella strategin! Ju mer jag lär mig desto mindre förstår jag.
2003 – Med en dåres envishet! 2004 – Nu är det dags att vakna!
Om fyra månader påbörjar tio nya länder den förändring och den resa som vi färdats sedan vi för åtta år sedan blev EU-medlemmar. Att förvänta sig att det tar dessa tio lika lång tid att anpassa sin jordbruksråvaruhandel till nya marknadsförutsättningar som det tagit oss är en farlig strategi. Efter alla besvikelser som svenskt näringsliv bjudit på under det gångna året är jag tacksam för att ordet ansvar ändå fortfarande finns kvar i svenska ordböcker. Ansvar var tidigare något som folk var stolta över att ha. Medlemsansvar, aktieägaransvar, frihet under eget ansvar – Vackra ”ord” som behöver dammas av. Ord vars praktiska innebörd förändras allt eftersom samhället förändras. En sak förändras dock inte. Att någon ensam ska ta ansvaret medan resten av gänget bara sitter och funderar över sina rättigheter har aldrig funkat! Låt 2004 bli det år då vi som valt att agera i den här branschen ser det positiva i att ta ett gemensamt ansvar för en konstruktiv utveckling av en effektiv råvaruhandel och ett konkurrenskraftigt svenskt lantbruksföretagande.
Nytt år – Nya krafter
Jag önskar er alla ett fantastiskt Gott Nytt År
Agronomics/Katarina Gillblad